Jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan, åtminstone i teoretiska ämnen. Jag har också trivts bra i skolan, särskilt på Wasaskolans gymnasium. Efter ett år på det samhällsvetenskapliga programmet kände jag mig begränsad. Jag ville göra något annat och det kunde jag inte inom ramen för skolsystemet. Därför bestämde jag mig för att lämna skolan. Jag vet att jag inte är ensam om att känna att systemet håller en tillbaka när det kommer till skola och utbildning. Allt är uppbyggt för att alla ska passa in, inom vissa ramar. Men alla människor är inte stöpta i samma form. Jag valde att gå en annan väg. Gymnasiet kompletterade jag senare. Arbete som 17-åring Engagemang för unga människor Jag har också fått chansen att engagera mig för unga på flera olika håll. Jag fick strax efter att ha fått uppdraget i Barn- och utbildningsnämnden också förtroendet att vara en av 100 ungdomsambassadörer mot rasism, främlingsfientlighet och homofobi, som regeringen utsett över hela landet. Inom Kristdemokratiska ungdomsförbundet blev jag som 20-åring invald i den nationella förbundsstyrelsen. Dessa förtroendeuppdrag har gett mig erfarenheter som jag bär med mig idag. I rollen som politiker har jag särskilt uppskattat de möjligheter man har att kunna förändra människors vardag på konkreta sätt. Ett exempel på detta var när jag som politiker i fick vara med och hindra Sörgårdens populära förskola från nedläggning i Tingsryd eller när jag som KDU-ordförande i Tingsryd kallade samman till en träff på Dackeskolan för att rädda kvar den uppskattade fritidsledaren som blivit uppsagd, en träff som gav verkan. Bara genom dessa två frågor vet jag har påverkat många människors vardag i Tingsryd. Att jag kunde få vara en liten del i det som gjorde skillnad betyder mycket för mig och stimulerar mig att fortsätta mitt engagemang. En tid i Stockholm Hem till Kronoberg Inte minst drabbas många unga av arbetslöshet. Många arbetsgivare kräver arbetslivserfarenhet för att anställa, men detta har många unga inte hunnit skaffa sig. Och hur kan man få arbetslivserfarenhet om man inte kan få jobb? Detta blir ett moment 22. Efter valet 2006 har vi fått se hur människor i snabb takt får arbete, det går bättre för företagen. Alliansen levererar som utlovat, men det räcker inte med ett par-tre år för att kunna förändra strukturer som socialdemokraterna byggt upp under årtionden. Systemet måste förändras - även om det kan ta tid.En grabb från Tingsryd
Jag föddes i juni 1981 på Växjö BB. Jag växte upp på Frövägen i Tingsryd med mina föräldrar och äldre syskon. Oavsett var jag befinner mig ser jag Tingsryd som mitt hem. Det lilla varma samhället, som har allt man behöver på nära håll, med närheten till naturen. I Tingsryd gick jag i förskoleklass på Myrstackens förskola, fortsatte i grundskolan på Dackeskolan och hamnade till slut på Wasaskolans gymnasium.
Istället började jag att arbeta. Som 17-åring bestämde jag mig för att starta ett eget företag, Andol IT. Jag började från noll, som en hobbyverksamhet, men verksamheten ökade och gick ganska snart med vinst, så att jag kunde försörja mig helt på företaget. Jag vill dock inte påstå att det var enkelt att starta företag. Precis som alla företagare vet jag hur systemet begränsar och försvårar entreprenörskap. Regler och avgifter sätts som en boja på foten på företagaren. För att klara av att starta och driva ett företag i Sverige idag måste man vara stark.
I hela det svenska samhället ser vi tecken på dessa systemfel. Systemet begränsar och håller tillbaka studenter och entreprenörer. Utifrån mina egna erfarenheter och en strävan att förändra systemet valde jag att engagera mig aktivt politiskt. Som 19-åring valdes jag in att sitta i Barn- och utbildningsnämnden i Tingsryds kommun. Jag ville vara ungdomars röst i kommunen. Jag var ju en av dem själv.
Bilden: På studiebesök i Riksdagen 2001
Mitt företag Andol IT skötte jag från mina lokaler i företagshotellet Lövängen i Tingsryd. Men när jag fick ett erbjudande om att börja arbeta med ungdomsfrågor på Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer i Stockholm, sommaren 2003, kunde jag inte tacka nej. Det var en tjänst som Informations- och IT-ansvarig på det som är en paraplyorganisation för drygt 100 av Sveriges ungdomsorganisationer. Under året som kom att följa fick jag känna av ett stort förtroende från de olika KDU-distrikten. Jag blev under våren 2004, 23 år gammal, vald till 1 vice förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
Bilden: Jag under min tid som 1 vice förbundsordförande för KDU
Jag är otroligt glad för de dryga två år jag gav Stockholm. Jag utvecklades mycket inom de roller jag hade där. Jag fick inblick i och erfarenheter av att driva rikspolitik och lärde känna många nya spännande människor. Jag fick blodad tand när det kommer till att påverka och att kunna förändra. Jag fick under denna tid återigen bevisat för mig att det inte räcker med små förändringar för att göra ordentlig skillnad. Hela systemet måste förändras, systemet som håller alla tillbaka; unga och gamla, kvinnor och män, företagare och arbetare. Alla drabbas av systemfelen.
Under våren 2005 återvände jag till Kronoberg och bosatte mig då i en lägenhet i Växjö. Jag var under ett par månader arbetslös, något som sedan skulle visa sig vara en bra erfarenhet. I september 2005 började jag nämligen arbeta som arbetsförmedlare i Växjö. En stor andel av Sveriges befolkning står idag utan arbete, precis som jag gjort. Därför känns mitt arbete viktigt. Jag vill dra mitt lilla strå till stacken i min tjänst, för att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden.
Andreas Olofsson